Jag blev utmanad på en sån där 10 book Challenge, att lista 10 böcker som har hängt med i mitt liv på något vis, böcker som påverkat och betytt mest för mig, och det blev så mycket text att jag känner för att dela med mig här med.
Ordningen är helt oviktig, menvi börjar med en dubbel, eller ja, de första två punkterna blir totalt sex böcker i sig, ooops!
1. Douglas Adams – The Hitchhikers Guide To The Galaxy.
Ja, den bör läsas på Engelska, även om översättingen är jävligt imponerande.
Jag har läst den serien fler gånger än vad som rimligen kan anses nyttigt, men trots det så upptäcker jag fortfarande nya detaljer eller saker som jag inte reflekterat över tidigare varenda gång jag läser den.
Men framför allt så är det här några av de böcker som fick mig att inse hur kul man kan ha med språk, (inte bara formuleringar utan även referenser, parenteser (det är rätt många (vissa går rätt djupt) i böckerna), fotnoter osv.) och att skrivregler är till för att utmanas.
Men kanske mer än någonting annat, det är en serie som visar att det egentligen inte måste finnas någon riktig “story” i klassisk mening, det räcker gott med händelser, i flera fall i stort sett helt orelaterade, slarvigt ihopsnörda med varandra.
2. Douglas Adams – Last Chance To See.
Samma författare och istället för sciencefiction (eller vad det nu är) så får vi en dokumentär om utrotningshotade djur, även om det kanske snarare handlar om världen vi lever i, hur saker ser ut och varför djuren är utrotningshotade.
Trots det tämligen dystra upplägget så är det en av de absolut roligaste böcker jag läst.
3. Terry Pratchett – Discworld
Jag försökte en bra stund komma på vilken bok i Discworldserien som betytt mest för mig eller som är bäst, jag gav upp.
Ännu en humorförfattare, som, likt Douglas Adams, i själva verket avhandlar rätt tung filosofi, politik och samhällssatir, men humoristiskt då, och inte en enda pekpinne syns till, utom när pekpinnarna är högst konkreta, i form av just pekpinnar.
4. Neil Gaiman – Smoke and Mirrors.
Ännu en brittisk författare? jajjamensan.
Jag skulle kunna säga att jag älskar allt Gaiman rört vi, men det är kanske inte sant, jag har inte slukat allt ännu, men bra nära.
Det här är en novellsamling som spretar åt alla håll och, det spelar ingen roll, jag har kommit fram till att jag läser Gaiman lika mycket för språket som för faktiskt innehåll, jag blir lycklig av hur han skriver, att han dessutom är en jävel på fantasy, i nutid, är bara en jävligt bra bonus.
5. J.R.R. Tolkien – Bilbo.
Knappast en bok som borde behöva mycket introduktion.
Jag var väl tio eller elva år första gången jag läste den, och under tonåren blev det alldeles för många gånger till.
Jag tycker den är jävligt mycket bättre än Sagan Om Ringen, den har, till skillnad mot Sagan Om Ringen, ett bra flöde, lagom humoristisk ton och rent allmänt är den behaglig läsning, om och om igen.
(Ja, jag har läst även härskaringentrilogin upprepade gånger).
6. Peter Englund – Brev Från Nollpunkten.
En samling essäer om människor och krig.
Kanske den enskilt mest lärorika bok jag läst om krig och om hur och varför saker kunnat gå så fel, så långt, så illa.
Jag kan med lätthet säga att den på många sätt har färgat min syn på hur viktigt det är att stå upp och säga ifrån när fascismen visar sitt fula tryne, hur viktigt det är att ALLA säger ifrån, det hjälper inte att några kämpar emot, men det räcker med att många säger ifrån.
7. Nick Hormby – High Fidelity.
Musiknördar, popreferenser, kärlek, oförstående partner, brinnande intresse som genererar minimal inkomst, blandband.
Behöver jag verkligen förklara varför det är en jävligt bra bok?
Glömde jag nämna att det är en massa torr svart brittisk humor i den?
8. Stephen Hawking – A Brief History Of Time.
En i mitt tycke lättläst förklaring av rätt många sådana där saker som hur universum faktiskt fungerar, svarta hål, kvarkar, tid osv.
Avancerad fysik förklarad på sätt så vem som helst kan förstå det.
Det var åtminstone vad jag trodde i många år, jag har senare fått lära mig att många anser den vara omöjlig att orka med mer än ett eller två kapitel av.
JAG tycker i alla fall att den är sjukt läsvärd för att få grepp om rätt mycket omkring oss, inte minst så innehåller den rätt bra förklaring av vad den vetenskapliga modellen innebär.
9. Tove Jansson – Hur Gick Det sen.
Kanske den svartaste muminboken av alla? på vers, och skriven med svår skrivstil.
Som fyraåring kunde jag recitera den ordagrannt för mina kompisar, vars föräldrar imponerades av att jag kunde läsa så bra (jag lärde mig läsa flera år senare), och älskade den, det gör jag fortfarande.
10. Douglas Coupland – J-pod (eller Microserfs).
Vill man vara elak så kan man påstå att det är samma bok som han skrivit två gånger, men uppdaterat till modernare tidsanda, det kanske är så.
Oavsett vilket så handlar det om en grupp unga vuxna, inom IT-industrin, som… Som lever, som gör allt sånt där som hör till livet, (gömmer lik, stoppar terrorister, knarkar, ja, ni vet).
Jag kan inte sätt fingret på varför, men jag gillar hans böcker rent allmänt, eventuellt för att dom är så jävla cyniska, innehåller osannolika twists som borde göra dem totalt orealistiska men som istället får dem att kännas som att de utspelar sig nästan granne med mitt liv.
Bubblare:
Aldous Huxley – Brave New World.
Bör läsas av ALLA.
Vilka tio böcker hade inte du varit samma person utan, eller har bara varit jävligt viktiga för dig?
Ja alltså, det är nummer 11 i serien, men det är en dubbelsiva där skiva två är Definitivt 50 spänn Demo eller nåt sånt, och den är ju då nummer 1 i den serien, nummer 1 av 1.
Jag har haft den här väntandes på att bli skriven ett bra tag, jag har bara inte haft… äh, jag har inte fått tummen ur helt enkelt, okej?
Vi börjar med den vanliga skivan då, okej?
Det är en definitivtplatta, med en lagon blanding punkband och… nej, faktiskt så skiljer den sig lite här från de flesta tidigare i serien då det i mycket större utsträckning känns som att allt kan klämmas in under punkflaggan, även om det kanske krävs lite våld för att få in Dick Lundberg, Spoiler, Iguana Party och Robert Johnson & Punchdrunks, men lite våld har väl aldrig skadat?
Sexton spår är det
Att den är släppt 2002 är bitvis väldigt tydligt, det är året efter göteborgskravallerna, något som påverkade många, för att inte säga alla politiska aktivister i landet, och att påstå annat än att det därmed hade direkt inverkan på flera av banden som är med på skivan vore att ljuga, det hörs i flera texter.
Vad finns det mer att säga?
Det är en bra skiva, som jag aldrig kommer mig för att lyssna på för… jag vet inte varför.
Sen har vi skiva 2, demoskivan, antagligen en avde mest eftertjatade demoskivorna i svensk punkhistoria, jag vet inte hur många jag känner som lobbade för att en definitivt demo skulle göras, och här är den tillslut, 21 låtar av/med mer eller mindre kända demoband, även om demoband kan vara att tänja på sanningen, flera av dem hade hunnit släppa saker på mindre bolag eller självfinansierat, men kanske är det hela begreppet “demo” och “demoband” som bör ifrågasättas, det har alltid varit luddigt, men efter att det blev möjligt för vanliga dödliga att finansiera både professionell inspelning och skivpressning samt distribution så känns begreppet än mer luddigt än tidigare.
Så… det är 21 låtar med mindre kända band än de som är med på huvudskivan.
Kvaliteten är, varierande kan vi väl säga.
Jag har alltid haft svårt för den här skivan, antagligen för att det känns för spretigt, fragmenterat, och för mycket på en gång, den är inte dålig, tvärt om, den innehåller en hel massa riktiga guldkorn, men den gör sig bättre i mindre doser, några låtar då och då och inte hela på en gång.
Ja, det var väl allt jag hade att säga om den.
Lyssna gärna, men var beredd på att det som sagt är rätt mycket på en gång, kanske funkar det bättre för dig än för mig.
Som det antagligen framgick i genomgången av Fredagen så var det en jävligt mäktig dag med artister som överträffade varandra på i stort sett på löpande band och dessutom passerade dagen i stort sett helt utan tekniska missöden, att mixerbordet la av under Spritbalettens uppträdande får snarare ses som någonting positivt än som ett problem, dessutom drabbades vi inte av ett enda strömavbrott, så detfår nog ses som den teknikmässigt bästa dagen i Kompledigts historia så långt tillbaka jag varit med, så jag räknade rakt av med att Lördagen därmed skulle väga upp för det, med råge, men kan spoila den här berättelsen genom att berätta att det inte blev så.
Men, vad hände då?
Vad bjöd Lördagen på?
Lyckades den bräcka Fredagen?
För min del började dagen med frukost på hotellet, småprat med andra arrangörer och artister, en promenad till Ögir, massor med kaffe och lite lagom mycket arbete innan artisterna började dyka upp och i vissa fall ville soundchecka, lite småprat med en eller annan nyss anländ artist hanns också med, mycket trevligt varje gång man faktiskt hinner med sånt istället för att bara jobba.
Det var inte vad ni var intresserade av? okej okej, artisterna vill ni höra om?
Jo, dagen började med att dagens sjungande konferencier Fredrik af Trampe klev upp på scen och bjöd på några välkomnande ord, några låtar och slutligen en presentation av dagens första officiella artist, Björn (Lycklig) Wallgren, med Niclas Jonsson på extragitarr, och då de två utgör två sjättedelar av Generalerna så var det knappast oväntat att repertoaren till största del bestod av just Generalernas låtar, och jag tänker inte klaga då det är låtar av högsta kvalitet som håller lika bra, eller i vissa fall rent av bättre, så här avskalat än med ett fullt band.
Dom gjorde ett lysande jobb med att sprida det ljus och värme som solen för tillfället inte erbjöd, jag tror rent av att dom lyckades skrämma bort regnet en stund.
För uppmärksamma läsare kommer det antagligen inte som en nyhet att jag anser att alla bör se Generalerna eller Björn Wallgren live vid första bästa tillfälle, gör det bara, okej?
Dom följdes av dagens första Sanna, Sanna Hogman, som för min del var årets första spontanförälskelse.
Jag är osäker på om jag ens hade hört talas om henne tidigare, och om jag hade det så hade det inte registrerat, men det är botat nu.
Utöver att bjuda på festivalens roligaste gizmo, en digital körsångerska realtidsbaserad på hennes sång men styrd av gitarrens ackord och bra jävla mycket bättre än något sånt jag hört tidigare (jag är tekniker, jag inte bara får gilla sånt, det är i det närmaste lag på att jag ska göra det), så var det förbannat bra på alla sätt.
Hennes låtar och musik får mig att vilja jämföra med och dra paralleller till Idde Schultz, och bara att min hjärna gör den kopplingen är, i min värld, ett osannolikt bra betyg.
Ja alltså, förtrollande stämningsfull popmusik av den bästa sorten.
Samma rekommendation som ovan, kan du se henne live så gör det, eller skaffa skiva, lyssna online eller vad du än föredrar.
Ja, dagen hade kommit igång ordentligt nu.
Efter dagens första Sanna så kom dagens första Sundström, Jeja Sundström, som jag tydligen borde ha haft koll på och vetat vem det var, jag erkänner, det ringde ingen som helst klocka innan, men en eller annan låt var definitivt bekant, så nu är en del av min okunskap botad, hon är ännu en av de där som äger scenen och publiken med en nästan läskig självklarhet, och dessutom tycks helt omedveten om det.
Många intressanta berättelser blev det, och många bra låtar så klart.
Sen kom en av de som jag sett fram emot mest, inte för att jag hört mycket av honom, utan för att jag hört mycket OM honom, och för att han gav intryck av att vara… intressant är nog rätt ord. Ærling, från Norge, närmare bestämt ön Træna, på polcirkeln, fyra mil utanför Norges kust.
Jag vet inte hur det ser ut där eller vad det är för sorts miljö, annat än det lilla jag sett på bilder, men jag föreställer mig en karg, blåsig och saltpinad miljö där man alltid är iklädd tjocka stickade tröjor, där man tänker mycket men pratar lite, där man har tid att stanna upp och ta tillvara livet som det är.
Som sagt, jag vet inte egentligen, jag baserar det där på några få bilder, och på Ærlings musik.
Det var hans musik som var det intressanta och inte var han kommer ifrån?
Jag tror inte att det går att skilja åt, jag tror att det hänger ihop på samma sätt som med Björk och Island.
Ærlings musik och sånger är känslor, blottlagda och råa, och vackra, så jävla vackra.
Jag har inte egentligen en aning om vad han sjöng om, ingen av texterna fastnade hos mig, vilket i sig är ovanligt, men samtidigt gick dom allihop rakt in, och förmedlade känslor som lämnade spår.
Jag har inte vågat lyssna på honom på skiva (nåja, Spotify, jag missade att skaffa en skiva) efteråt, för jag är rädd att det inte ska vara lika bra, inte lyckas förmedla samma sak, någon dag ska jag prova, men jag är beredd att bli besviken.
En stund fick han sällskap på scenen av Karin Renberg som bidrog med extra gitarr och sång, och kvällens andra Sundström, Stefan, var uppe och bidrog med sång en stund han med.
I det här läget så vill man knappast försöka sig på att göra någonting som är ens det minsta likt, och det skulle komma en del sånt under kvällen, men inte just nu, nu var det istället dags för en av mina barndomsidoler, som jag numera ser som god vän, därmed har jag rimligen tydligt nog deklarerat risken för viss partiskhet (vill ni veta en hemlighet? det föreligger viss partiskhet när det gäller en del andra artister med, men kanske inte riktigt lika mycket).
Hur som helst, Per Granberg och delar av Cirkusorkestern, Erik på piano och Jan på dragspel.
Per är långt mer känd som sångare i Charta 77 än som visartist, men solodebuten kom i våras och är inte alls dum.
Eller för att vara helt ärlig så är den bra, men ovan.
Dessutom tycker jag personligen att den känns lite för trevande, det är som att han inte riktigt vet hur han ska hantera sin egen röst i den nya miljön, DET problemet känns däremot helt bortblåst live.
Det här är huvudsakligen glad musik, det är konstigt, för texterna är till stor del ganska mörka egentligen, men med hopp, med tro, och med livslust, och musiken ja, det är liksom vispop, det är trallvänligt, eller allsångsvänligt bitvi,s och man blir glad av det, dessutom var det en av få artister som överhuvudtaget fungerar efter Ærling.
Möjligen skulle även Jenny Almsenius kunnat bära upp det, hon fick nu istället ta över efter Granberg, och här kom årets andra spontanförälskelse.
Blues, Visa, Pop… Hon blandar och ger och jag kan inte låta bli att tänka på en ung Louise Hoffsten, på de bästa vis.
Det här är ännu en artist med musik som man, eller åtminstone jag, blir glad av riktigt glad, det är positivt och livgivande och bara helt…. jag vet inte vad jag letar efter för ord egentligen, men, jag vill ha mer.
Tyvärr måste jag erkänna att under hennes uppträdande skedde festivalens enda större teknikproblem, mixerbordet och jag var inte helt överens, vilket ledde till en mycket otrevlig reverbrundgång i några sekunder, exakta orsaken till det kan det spekuleras om, men rent praktiskt så går det inte att säga annat än att det inte skulle skett om jag inte pillat på saker, så på det viset var det mitt fel, även om det inte borde ha kunnat ske av det jag gjorde.
Hur som helst, det hände, och det borde inte ha hänt.
Förlåt.
Orsaken att jag pillade på saker var för att jag förberedde för nästa artist, Christian Kjellvander.
Nu var vi tillbaka på den mörka sidan igen, men med lite tyngre elgitarrer och en röst som jag skulle kalla för gudasänd om gudarvar någonting jag trodde på.
Jag måste erkänna att jag har vissa problem med Kjellvander; jag tycker att han har en underbar röst, att han spelar skitbra, att låtarna är snygga och att allt är skitbra, men, det berör mig inte.
Jag vet inte varför det är så då jag lyssnar på en del annat som är till förvirring likt, som fångar mig, men han gör det inte och det stör mig, för jag borde gilla det och jag vill göra det, men, det fångar mig helt enkelt inte, trots att jag anser att det är bra på alla konkret mätbara sätt.
Sen var det dags för festivalens okrönte drottning, kvällens andra Sanna, den här gången Sanna Carlstedt.
Första gångerna jag hörde henne, på skivor, så imponerade hon inte nämnvärt, och så såg jag henne någon gång och det var väl sådär, sen såg jag henne igen och blev såld, och numera är hon en av de där som jag starkt rekommenderar till allt och alla för att hon är så jävla bra.
Sa jag att hon är bland det drygaste som går i ett par skor?
Uppkäftig, otrevlig, sarkastisk, cynisk och med helt orimliga krav och önskemål?
Vi kommer rätt bra överens tror jag, jag gillar henne.
Hon hade dagen till ära med sig en galen skåning och en fransos, även kända som Rolf Alm och Johan Johansson på dragspel respektive elbas.
Jag vet inte vad Sanna gör på en visfestival egentligen, för sättet hon hanterar publiken är i klass med hur en dödsstjärna hanterar Alderaan, hon är som Manowar förklätt med tolvsträngad gitarr, hon fullständigt kör över allt och alla med sitt mangel förklätt till visa, och vi älskar det.
Jag tror inte att någon var olycklig efter Sanna, nivån var på topp och jag har aldrig sett henne göra en så jävla bra spelning, det var helt enkelt något av det bästa jag sett när det gäller vismusik, i samma klass som Winnerbäck på hultsfred -97 eller om det var -98 eller Roger Karlsson på Studion ungefär samtidigt.
Wow, den där hyllningen var inte riktigt planerad.
Efter det där så återstod antagligen den enda som hade en chans att bära upp något efter Sanna, dagens andra Sundström, den här gången Stefan Sundström, först några låtar ensam och sen i sällskap med Karin Renberg som inledde med att stämma Stefans gitarr åt honom, det uppskattades.
Jag vet inte om Stefan behöver någon presentation, eller om det går att ge en rättvis sådan?
Stefan är bra, Stefan är som sämst jävligt bra, och som bäst, helt larvigt jävla skitbra, det här var någonstans mittemellan i mitt tycke, dvs. tillräckligt för att golva nästan vem som helst.
Där var kvällen nästan slut, det innebär att den var slut såtillvida att utomhusscenen stängde och innescenen öppnades för lite mer oannonserade uppträdanden.
Per Granberg, med en inte lika bantad Cirkusorkester som tidigare under dagen, bjöd på några låtar; nu var det både elgitarr och bas med, utöver piano, akustisk gitarr och dragspel, vilket jävla ös det blev.
Jag vill minnas att det bjöds på en sanslöst bra version av Charta 77:s låt “Snälla Förklara”, jag känner mig väldigt säker på det, men ju mer jag funderar desto mer undrar jag om det är falska minnen eller inte, min hjärna var ganska mosig vid det här laget, konstigt nog så ger 12+ timmars konstant ljudteknikerjobb ofta den den effekten, ungefär vid den här tiden på natten så ansåg jag mig vara värd kvällens första öl, den kanske inte gjorde saken bättre.
Björn Wallgren som hade spelat under gårdagen, och som dessutom råkade fylla år idag uppträdde igen, han skulle ha spenderat kvällen på ett familjekalas till hans ära, men han valde istället att stanna kvar på Kompledigt och förgylla tillvaron, vilket knappast gjorde någon på festivalen ledsen.
Även Jonas Pietikäinen bjöds det på, en av storfavoriterna från torsdagens öppna scen, han gjorde samma sak som på torsdagen (som jag fortfarande inte skrivit om, han sopade mattan med allt och alla och vi älskade det, jag vet inte om det är hans kirunamamål som bidrar till att det blir så alldeles extra magiskt och bra eller vad det kan tänkas vara, men det är näst intill omöjligt att inte älska honom och det han gör.
Ja, han är så klart en helt förbannat bra musiker och sångare med.
Och så Bells då, hon har lyckats bli lite av en instans där nu, och det tackar vi för, eller vi och vi, JAG tackar för det, för JAG tycker att hon är så sjukt jävla bra och förstår inte varför vi fortfarande inte fått åtminstone en demo från henne, men hellre en ordentlig skiva eller så.
Hon spelade i alla fall, och ljudguden såg att det var gott, så han blev glad.
Jag måste helt ärligt erkänna att jag inte vet om det hände mer den kvällen, dvs. om det var fler som spelade eller inte, för jag minns inte.
Om det var så och jag har glömt någon så ber jag väldigt mycket om ursäkt, det betyder inte att du eller ni var dåliga, det betyder att jag är det, påminn mig gärna i så fall så kanske mina minnesbitar faller på plats.
Hur det än var så var det en hysteriskt jävla bra dag och kväll, som var så fullproppad med ren positivism att man nästan gick sönder av det, och varje gång jag tar mig tid att tänka på det så kommer jag på mer och fler saker som jag glömt att nämna och känner mig tvungen att kofota in i texten här och var, så känns det fragmentariskt så är det därför.
När jag gick och la mig den natten så var det så många intryck som bråkade om framsätet i min skalle att det tog rätt många timmar innan sömnen slutligen infann sig och lät mig vila inför tvådagarsfestivalens fjärde dag, Söndagen och dess brunchuppträdanden, men det tar vi i en annan text.
Puh!
Jag blir alldeles lycklig och utmattad av att tänka på den där dagen.
Det där med att sortera upplevelserna efter en hel helg med musik, kärlek och underbara jävla människor är alltid något av en utmaning, och knappast en som underlättas av utmattning.
Efter hemkomst från festivalen har jag dessutom haft fullt upp med en kombination av arbete, inskolning av barn, vård av sjuka barn och lite sånt där som är typiska tecken på att man har mer liv än tiden tillåter, därtill så kom det ett val emellan.
Jag ska trots det göra ett försök att få ihop någon form av sammanfattning av vad som utan tvekan är en av årets höjdpunkter.
Svårigheten ligger mest i att huvudet är fyllt av (fortfarande) osorterade intryck som alla försöker överträffa varandra och säga att det är just det jag borde skriva om, och längst fram i medvetandet rörande kompledigt snurrar The Band på repeat.
Nej, dom spelade inte, det är helt korrekt iakttaget, däremot diskuterades dom, och deras låtar spelades lite här o var och, ja, det var väl mest det, och på rent jävelskap är det vad min hjärna bestämt sig för att fokusera på, men om jag sneglar förbi The Band så finns det även lite annat, eller ja, rätt mycket annat om man ska vara ärlig.
Var ska man börja?
Vad sägs om att börja från början, med årets femte artist ut på scen?
Hur kan den femte utgöra början?
Jo, såhär är det.
Först var de tre festivalgeneralerna (eller är de diktatorer? kverulanter? konsonanter?) upp på scenen och presenterade dagens värd/konferencier, Tina Willhelmsson, och eftersom de tre är artister de med, så blev Tina den fjärde ut, och presenterade den femte, efter att först ha sjungit och spelat lite själv.
Så femte artist ut, eller förste, eller andre att uppträda eller… ja hur som helst, det var Ronny Eriksson kompad av Benneth Fagerlund på piano, och jävlar vilken underhållare han är.
Jag vill egentligen säga att han är jävligt bra på att vara en väldigt röd propagandamaskin utan att det är något man tänker på, men så inser jag att jag kanske helt själv är för röd för att uttala mig om ifall det märks eller inte, det kan vara så, allt han gör har hur som helst en behagligt röd färgton, och han lyckas med att samtidigt se ut som en ganska normal orakad femtionåntingplusmomsåring som oförberett ropats upp på scenen för att prata om vad överskottet i kaffekassan på verket ska användas till i år (en plastgran att pryda fikarummet) och en jävligt rutinerad artist som har full koll utan ansträngning, det senare är förstås vad han är, och en jävel på att få med sig publiken dessutom, och att få alla att lyssna.
Jag borde inte, men jag vill ändå göra en jämförelse, han gör samma sak som Kristina Kjellsson gjorde året innan (och alltid gör), fyller scenen med att vara så extremt jättenormal och trevlig och kännas som precis vem som helst, men med berättelser och sånger som man lyssnar nästan vördnadsfullt på och verkligen…. jag vet inte? bara känner att man älskar som person, utan att man egentligen känner dem?
Ja, någonting sånt.
Snacka om att lägga ribban högt på en gång, så det fanns så klart bara en sak att göra, höja den ytterligare.
För de som läst min lilla sammanfattning (eller om det kallas för avhandling kanske?) från förra året så kanske det går att gissa sig till att Vera Nord (förra året uppträdde hon som Vera Barlach-Nordenskiöld ) var precis rätt artist för att äntra scenen och göra det.
Jag skrev då att vi kommer få se mer av henne, och med tanke på att hon redan hunnit avverka alla möjliga TV-program och morgonsoffor, likaväl som Allsång på Skansen så vågar jag påstå att jag hade rätt.
Och så var hon då tillbaka på Kompledigt med, förra året var det med ett kort uppträdande, den här gången blev det ett fullt set och hon bar upp det fullständigt och stal helt säkert några hjärtan till.
Det ligger hela tiden på tungan att skriva att hon är jävligt bra för sin ålder på tolv år, men det är inte sant, hon är jävligt bra, helt oavsett ålder, jag är bara aningen mer skeptisk mot “barnartister”, så det krävs ytterligare mer än vanligt för att jag ska smälta, men det gör jag.
Får du chansen att se henne, ta den.
Sen var det dags för Peter Faxwall, och jag är ledsen, men efter de två inledande akterna så framstod han “bara” som bra och inte som förbannat bra och rolig, det är inte hans fel och att han ändå i det läget ens framstår som bra och intressant talar sitt tydliga språk, han är jävligt bra, någon dag ska jag lyckas se honom på en scen som inte är på festival eller så, någonstans där han får mitt fulla fokus, för det är han värd.
Efter Faxwall så bjöds vi på en, för mig, ny bekantskap, David Urwitz.
Jag hade inte en aning om vad jag hade förväntat mig, men herrejävlar så bra han är.
Faktiskt vet jag fortfarande inte egentligen vad han spelar för musik, jag vet bara att det är vackert, mäktigt, till stor del melankoliskt, och så sanslöst jävla bra.
Det är som att han spelar stämningar och känslor snarare än musik, och texterna sen… wow.
Här omkring insåg jag att dagens känslosammaste ögonblick passerades, efter det här skulle det vara säker seglats utan akuta känslostormar, det var liksom avverkat nu.
Lite visste jag då exakt hur mycket Loke vuxit sedan jag såg en hel spelning med honom senast.
Loke är i mina ögon en entertainer av stora mått, även en clown, lustigkurre, och tidvis någon med en del rätt mörka betraktelser av människor, men ofta uppvägt med humor.
Ungefär så var spelningen, rolig, bra, rätt rockig, för egentligen spelar han lugn rock snarare än visa (det gäller förvisso fler av de som uppträdde på festivalen), och sen plötsligt drämmer han till oss alla med “Flykten Från Sverige” och… folk stod och grät, det var många som stod och grät, eller satt och grät.
Det ska erkännas att det syntes några tårar redan under Urwitz uppträdande, men det här var… mer.
Det var jävligt mäktigt.
Och det var inte från en artist jag väntade mig det av.
Som av en händelse så finns faktiskt just den låten, från det uppträdandet, att höra här
Var det festivalens bästa uppträdande?
Vi får se när jag skrivit klart allt, eller ja, ni får se, jag vet så klart svaret redan.
Efter Loke var det åter dags för Tina Willhelmsson att spela lite Tina, prata lite och slutligen presentera kvällens (nästan) sista artist, och jag måste tyvärr erkänna att jag både vid det här tillfället, och tidigare på dagen när hon inte bara presenterade utan även framförde några låtar, var ganska upptagen med allt möjligt annat och därför inte helt registrerade hur bra, jag har däremot fuskat och lyssnat på det i efterhand och kan säga att hon är jävligt bra, men det känns fel att ge någon djupare kommentar baserat på vad jag hört i efterhand (men får ni chansen så se henne).
Sist ut då, nästan, Caj Karlsson.
Jag vet inte hur man beskriver honom på scen (eller annars för den delen), Caj är Caj, och jag pendlar mellan att tycka att han är helt sanslöst jävla bra och kul live, eller att mest bara vara småtrist eller ibland nästan tragisk, oftast ligger det dock på den positiva sidan, och ibland är han verkligen helt sanslöst bra, jag är inte säker på att det bara beror på honom, rätt mycket är nog beroende på mitt eget humör för tillfället.
Vissa, och även han själv numera, gör ibland jämförelser med Shane MacGowan, det känns inte som helt fel jämförelse.
Caj spelade Shoreline.
Jag sa nästan sist, inte sant?
För allra sist ut för kvällen var tyvärr Spritbaletten.
Före dem så var herr Johan Johansson upp i sällskap med Rickard Donatello och tillfälligt även Jenny Almsenius på munspel, och tillsammans framfördes två eller tre låtar, det var väl mest som ett sätt att försöka mildra det som kom sen, men föga hjälpte det när det som kom sen var spritbaletten.
Vad är felet med Spritbaletten frågar du?
Jag har ett kort svar på det: Spritbaletten.
För att förstå hur illa det är så kan jag berätta att mixerbordet (ett digitalt sådant), begick självmord inte mindre än två gånger under deras framträdande, det hängde sig fullständigt och krävde att startas om på omildast möjliga vis, det är i klass med att jag skulle behövt använda hjärtstartare på det.
Andra gången det hände så kombinerade den det med att först skrika högt.
Enligt bordets ägare/skötare, Per Granberg, så har det aldrig hänt med det bordet tidigare, och nu fanns verkligen ingen rimlig orsak, det pressades inte hårt, det hade ingenting extra inkopplat, det var inte många kanaler igång, ingenting sånt, det enda som finns att skylla på är den där förbannade spritbaletten.
Kvällen efter, när det var långt fler uppträdanden på inomhusscenen, precis som kvällen innan, så skötte sig bordet som det skulle.
Spritbaletten lovade att det här var deras sista jävla spelning någonsin, det är ju alltid något att trösta sig med, åtminstone tills nästa gång dom visar sig.
Börja från början sa jag rätt tidigt?
Ja alltså, det här var festivaldag nummer ett av två, alltså den andra dagen av fyra som festivalen pågår eftersom det är en förfest redan på torsdagen, med öppen scen, och sen en brunch på söndagen, med lite artister, jaja, jag kommer nog lyckas skriva om det med ska ni se, men det här var i alla fall den första festivaldagen.
Jag behövde någonting att fokusera på för att hanteragårdagens valresultat, någonting som fick mig att må bra, så jag satte mig med Cubase och jobbade lite med en mycket passande liveinspelning från förra året.
Om tiden räcker till så kommer det eventuellt mer vid tillfälle, men just nu får ni nöja er med Charta 77 – Ensam Kvar, inspelad live på Punk & Love 2013 Debaser, medborgarplatsen, tidigare osläppt version, dock finns den med på Live DVD:n från samma tillfälle som finns att köpa från bandet på spelningar eller så, och av okänd anledning inte från deras webshop som annars hittas på http://birdnest.tictail.com/
Hupp, vi tar en sväng med lite politik här igen, det händer inte så ofta, men ibland känner jag att det är lämpligt och att jag måste få det ur mig, den här gången för att jag faktiskt är riktigt jävla irriterad.
För några veckor sedan, vecka 35, bjöds vi i en av lokaltidningarna på följande lilla grej:
Något som på alla sätt ser ut som en jämförelse mellan M och S, och som rakt av framställer S som sämre, det framgår ingenstans att det skulle vara en annons eller så, eller att avsändaren skulle vara annan än tidningen som den är publicerad i.
Tittade man på framsidan av tidningen så satt där en lös reklamlapp som såg ut så här:
Utifrån vilken man kan dra slutsatsen att det är Moderaterna som ligger bakom även det inuti tidningen, dock kräver det som synes att man jämför annonser på annan plats med det i tidningen, samt har viss slutledningsförmåga, en egenskap jag titt som tätt ifrågasätter huruvida de flesta har.
Här hade jag kunnat vara nöjd med min irritation och tycka att M hade gått långt över gränsen för etik och moral vad gäller annonsering, då det inte tydligt framgår att det ens är en annons, än mindre vem som ligger bakom den.
Jag anser även att tidningen som publicerade den, Sigtunabygden, brustit kraftigt då de tagit in annonsen utan att tydligt markera att det är just en annons.
Men det är inte slut där.
Moderaterna har även haft mage att göra ett utskick som ser ut så här:
Ett utskick där de alltså påstår att Socialdemokraterna genom att använda en liknande design som moderaternas, och uppge ordentliga källor för sina påståenden, beter sig bedrägligt, och det trots en mycket tydlig avsaknad av moderaternas logotyp eller liknande i annonsen.
Notera även att den annonsen var veckan efter att moderaterna hade haft en annons som inte har tydlig avsändare, som på alla sätt framstår som redaktionellt material, i samma tidning.
Och sen så damp tidningen märsta.nu:s valspecial ner, och innehöll återigen Moderaternas egen jämförelse mellan partierna, utformad som om den vore en del av tidningen, utan information om att det är en annons.
Att säga att jag är besviken på nivån på Sigtuna Kommuns Moderater är en underdrift.
Dessutom är jag sjukt jävla besviken på både märsta.nu och framför allt, Sigtunabygden, som tagit in de där annonserna i den form de är.
Rätta mig om jag har fel, men det där bryter väl ändå mot annonseringsregler?
Så, hur och var gör jag en anmälan om det?
(Vi är på Y idag, det finns en förklaring, jag orkar inte dra den igen).
Här har dom återigen ökat antalet spår som är med, och vips så tycker jag att det är en mycket sämre skiva.
Jag vet inte om det faktiskt hänger ihop eller om det bara handlar om att ja gtycker det här är en sämre samling.
Nej, jag sa inte att det är sämre innehåll, det är det inte, egentligen gillar jag nästan allt som är med på den, men som helhet så lyckas den inte, det är bara… jag vet inte, en bra sampler men inte en bra skiva.
Eh ja, det är alltså svensk punk, lite som knappast kan kallas annat än rak rock, eller garagerock kanske? lite pop och lite sådär.
Äh, det finns inte så mycket mer att säga om den egentligen, men den har elefanter på framsidan, det är ju alltid något liksom.
Återigen en bokstav där det är slut på artister (X), så det blir en samlingsskiva istället.
Den här skivan inleds med Troublemakers och Ein Zwei Polizei, för min del sätter det tonen, det här är party och ös.
Den inställingen beror med nästan absolut säkerhet till viss del på någon sorts nostalgi från mitt håll, ungefär då den här skivan kom så fick svensk melodiös punk ett nytt litet uppsving efter att under några års tid allt mer glidit undan i popularitet och det passade mig alldeles utmärkt för det var precis vad jag behövde i mitt liv.
Melodiös svensk punk för den delen, jag kanknappast påstå att det är det enda på den här skivan, rätt mycket av inehållet är istället någonting annat, skulle man inte känna till banden och sammanhanget så är jag helt säker på att många skulle klassa det som pop, svensk pop, och ett eller annat av banden marknadsförde sig just som det, även om rötterna onekligen fanns i punk av ett eller annat slag.
Svensk pop förresten? Vi bjuds ju faktiskt på lite tyska med, i form av Rasta Knast, Tyskar som spelar Asta Kask cover, på Tyska, vad kan rimligen gå fel med det konceptet?
Och ännu mer otippat, Guineapigs har med en låt med Svensk text, Smart Nog För TV, som man skulle önska var så extremt frånsprungen av tiden att den skulle känas som en relik, men tyvärr, den är precis lika aktuell idag som den var för fjorton år sedan.
Äh, nu raderade jag just en hel radda med babbel, skitsamma, det är en jävligt bra samlingsskiva som tar pulsen på svensk melodiös punk år 2000, två steg frammåt och ett steg tillbaka, sjutton låtar, precis lagom i mitt tycke.
Jävligt bra skiva att börja dagen med.
Jag gillar Weeping Willows.
Men är jag helt ärlig så är det mer ett teoretiskt än konkret gillande då jag väldigt sällan lyssnar på dem vare sig på skiva eller live, men jag HAR lyssnat rätt mycket på dem live en gång i tiden, inte minst för att jag ofta hade ljudet från deras repande i bakgrunden under tiden jag riggade scen åt andra, men även för att jag både sett dem rätt många gånger samt varit tekniker åt dem några vändor.
Men som sagt, nuförtiden är mitt gillande mer teoretiskt, jag har tänkt att jag ska se dem live, och jag tittar på skivorna i hyllan ibland.
Det kan vara så att jag inte sett dem på kanske tio år eller nåt sånt, det är faktiskt en stund, och det är osäkert om jag lyssnat på någon skiva nyare än så annat än enstaka låtar.
Den här skivan är jag högst osäker på om jag lyssnat på tidigare, och efter att jag lyssnat kan jag inte annat än undra varför det är så, det här är ju, som väntat, riktigt förbannat jävla bra.
Och som det mesta dom gjort så passar det inte riktigt in någonstans, eller så passar det överallt, det pendlar mellan att låta rejält influerat av tidiga Velvet Underground, men med bra ljud, som Depeche Mode när dom bygger som vackrast karga landskap och som snygg brittisk nittiotalspop med perfekt sittande körer och sextiotalskänsla, samt att dom en kort stund även låter nästan förvillande mycket som REM, men inget av det känns någonsin som kopierande eller som att det tappar sin egen personlighet, till stor del, ofrånkomligen, för att sången hela tiden håller ihop allt och gör det till något som alltid känns att det är Weeping Willows.
Det är sjukt otidsenligt, och skulle ha varit det precis när det än släpptes, men det låter samtidigt inte föråldrat eller provocerande nytt.
Det här är så osannolikt jävla snyggt och bra så det inte finns någon orsak att inte lyssna på det på en gång.
seså, vad väntar du på?
Ibland hittar man saker i kyldisken (eller i sin kyl hemma) som man är osäker på om dess namn är medvetet associativt eller om det bara är någon eller några som varit fullständigt blinda för det.
Det här är ett klart fall av det.
Vi ser en bild på vad jag utgår från är Haga-Petter med ett leende som redan i sig ger mig associationer som jag helst inte går in på, och sen produktnamnet.
Slutligen, efter en del detaljer om produkten så, för att ingen ska tveka, så står det “Finfin korv” på ett sätt som mest känns som att dom försöker övertyga sig själv om att detär just vad det är.
Nåja, innehållet då?
Små runda skivor av korv, små som från en ganka normalstor salami eller så, och inte den numera så vanliga smörgåskorvsstorleken vi är så vana vid, korven är fläckig/prickig vad du än vill kalla det, och smakar i mitt tycke ungefär likadant som en väldigt stor del av alla varianter av smörgåskorv/prickig korv/medwurst/frukostkorv, dvs, lite salt, lite syrligt, lite lätt rökton kanske och smakförstärkare.
Kort sagt, Haga-Petters lilla rökta korv skiljer sig inte nämnvärt från andras korvar som jag provat, annat än att den är mindre då, vilket innebär att man kan få in hela i munnen på en gång utan större problem, istället för att tvingas nöja sig med en liten bit i taget.
Men bortsett från det så lämnar den mig efteråt med samma sälta i munnen och tomhet i själen som de flesta andra, och denna ständiga önskan om att hitta någonting annat, någonting bättre, någonting mer… äkta?
Haga-Petter kommer få fylla min mun några gånger till, men det kommer handla om att det är vad som finns tillgängligt och inte vad jag egentligen vill ha, jag vet att det är billigt av mig, och kanske fel, men ibland är något som inte känns helt rätt ändå bättre än ingenting.
"Vad fan gör du med på den här turnén egentligen?"
