Ni vet grejen? utmanad på att lista de tio viktigaste skivorna och eventuellt skriva någon liten grej om dem om man nu känner för det, och så jag med mina fingrar som inte kan sluta skriva när dom väl kommit igång, lite som min mun när jag pratar om något jag är intresserad av, så, ja, here goes.
Och ja just det, jag tolkade det som de viktigaste skivorna just och inte nödvändigtvis de jag tycker är bäst, delvis är det samma sak, men delvis inte alls.

1. Nirvana – Nevermind.
Jag var inte en av de som hoppade på Nirvanagrejen först, det tog ett tag för mig att bli nyfiken och sen låna skivan av en kompis och banda den, men när jag tog mig tiden att ge den en ordentlig chans så bet den sig fast och växte, ochväxte och… det är en av de där skivorna som jag fortfarande hittar nya grejer att gilla med ibland, och den påverkade mig, min musik, och alla annan musik omkring mig så mycket att den aldrig går att komma ifrån.
Jag har aldrig ägt skivan själv och skäms lite över det, men vilken dag som helst så köper jag den.

2. Hela Handen – Byta Slem.
Mitt eget första bands första skiva, en serie av omständigheter, godtrogenhet, ekonomiska beslut och säljsnack ledde till att den spelades in och producerades av någon som ansåg att 2Unlimited och Ace Of Base var bra ljudideal.
Och omslaget…
Men, samma omständigheter och resultatet av dem var en av sakerna som fick mig att bestämma mig för att bli bra på ljudteknik och produktion själv för att inte gå på samma nit igen.
På gott och ont kanske ska sägas, under måga år ägnade jag mig så mycket åt det att mitt eget musikskapande fick stå åt sidan rejält, kanske var det rätt, kanske fel.

3. Charta 77 – Grisfesten.
Inte egentligen min favoritskiva med dem, men den som ändå haft störst inverkan på mig.
När den kom hade jag redan lyssnat på bandet i några år, men med den så lyfte någonting, plötsligt var produktionen riktigt bra, ljudet var snyggt, det lät professionellt utan att bli sterilt, något som helt plötsligt blev normen inom svensk punk, och det kändes nästan som om det var en förädring som skedde över en natt.

4. The Posies – In Case You Didn’t Feel Like Plugging In.
Det började med att jag hade en .mp3 låt på min dator, en radioinspelning där låten presenterades av speakern som Blowout med Thom Yorke, kompad av Jon Auer och Ken Stringfellow från The Posies, den låten gav mig mersmak och jag sökte på det sätt man gjorde då, efter enstaka låtar online med samma artister, vilket ledde till att jag hittade en annan akustisk låt med The Posies, “Every Bitter Drop”, som gav VÄLDIGT mycket mersmak och ledde till att jag luskade ut vilken skiva den fanns på och skaffade den, den här skivan alltså, det var början på en kärlekshistoria som fortfarande inte gått över.

5. Pink Floyd – Wish You Were Here
När jag var 11 år så hade jag ett mycket bättre kassettdeck än min fem år äldre syster, så hon bad mig spela in saker på band åt henne, en dag var det den här skivan, det blev två kopior, för efter att ha hört den första gången så var jag såld.
Det är antaggligen den enskilda skiva jag lyssnat på mest i livet, och den har fan allt.
Den lyckas avverka ambient på gränsen till noise (från en tid innan något av det fanns) via larvigt svulstig symfonirock, skitsnygg pop/rock i 7/12 till akustisk ballad  och sen tillbaka igen utan att tappa tråden en enda gång.
Den är helt jävla perfekt.
Och då har jag inte ens nämnt sånt som ljudbilden och… ja, perfekt.

6. Dive – Where The River Turns To Sea
På andra sidanav den 90-minterskassett jagspelade in så ville min syster ha den här, även på min kopia hamnade den där, och det är en av mycket få skivor som kan ta den platsen och inte skämmas sönder fullständigt.
Dive, en Märstabaserad electroambientpopduo som för den stora massan antagligen är mest kända för att Sarah Brightman gjorde en cover på deras låt Captain Nemo.
Dom var inne på Triphopmark och trevade ett halvt decennium innan triphop var något som existerade, men på den här skivan är det främst ambient electropop som bara är helt sanslöst snygg och bra.

7. Garbage – Garbage (och alla deras övriga damnit).
Skitsnygga popmelodier och snärtiga hooks som skulle imponerat på The Beatles, spelat som stenhård metall/hardcore, med en sångerska som växlar mellan förföriskt viskande coctailjazz till skitförbannad pitbullterrier utan att passera gå och beats som delvis skulle göra vilken DJ som helst avundsjuk, kombinerat med grungeestetik och känsla och en produktion som antagligen är den bästa som gjordes under hela nittiotalet.
Garbage är rätt mycket min mall för hur modern musikproduktion ska låta ljudmässigt.
Dessutom lyckas dom få nästan varje låt att handla om sex, utan att det trycks i ansiktet på en (oftast), bara en sån sak liksom.

8. U2 – Under A Blood Red Sky
Ännu en skiva jag blev kär i redan i späd ålder, tack vare min andra syster, som är nio år äldre än mig, jag vet inte i vilket sammanhang jag först hörde hennes kassettkopia på den men efter ett tag valde jag att adoptera kassetten under en längre period.
I vuxnare ålder har jag insett att det här är lite av min ledstjärna för hur en bra livinspelning ska vara.
Det är rått och svulstigt på samma gång, det är felspelningar med rejält sura toner, det är energi, det är häftigt och det är ett band som låter som om dom älskar det dom gör, ja, det är U2, och ja, det är slarv i massor, och det gör inget, för framför allt är det live, på riktigt.

9. LIVE Även Vackra Fåglar Skiter
En samlingsskiva? på min top 10?
Jupp, inte bara samling utan dessutom live, och live på samma sätt som skivan ovan, det är skitigt, slarvigt, roligt ochförbannat bra, dessutom rätt mycket en inkörsport för mig till flera av de medverkande banden (Charta 77, Strebers, De Lyckliga Kompisarna, Köttgrottorna, The Past, 23Till, Tuk Tuk Rally).

9. Johan Johansson – … Och Hans Lilla Svarta Själ
Som antagligen har framgått vid det här laget så är jag en sucker för popmelodier, snygga arrangemang, råa ljud, fläskiga ljudväggar och snygg produktion, samt dynamik och bra texter.
Den här skivan har allt det och är en av nittiotalets mest förbisedda Svenska popplattor tillsammans med Roger Karlssons “Veckans Babe”, som kanske egentligen är ännu bättre, men inte lika viktig för mig, och Winnerbäcks “Med Solen I Ögonen” som… okej, den saknar råheten, men kompenserar med “Att Fånga En Fjäril).
Det den här skivan lärde mig var jävligt mycket, dels att det går att göra den här typen av produktion utan att det är en mångmiljonproduktion, utan att det är ett skitstort band som spelar in, men framför allt lärde den mig massor live, den lärde mig att en riktigt bra platta som den här kan framföras av allt ifrån en ensam man med gitarr till ett storband med tolv pers som begår totala soniska dominanslekar på publiken, och det kan växla från dag till dag vilket man möts av, och oavsett vilket så är det förbannat bra.
(Jag tror att Johan redan är medveten om hur högt jag håller den här skivan, så det är säkrast att ni inte tipsar honom om att läsa det här med, hans ego kanske exploderar).

10. KSMB – Dé é för mycké
Och så kom det änu en liveplatta på listan.
En som i stort sett kan beskrivas på samma sätt som de tidigare, men svettigare, det är så att man nästan blir genomblöt av svett bara av att lyssna på den, eller så beror det på att jag vet HUR jävla varmt det blir på en sån spelning.

Bubblare som nästan kom med inkluderar
Ebba Grön, Just-D, Nine Inch Nails, David Bowie, Leonard Cohen, Nick Cave, Pixies, Tori Amos, KLF och en jävla massa mer.

Vilka är dina tio viktigaste skivor?