Dagens frukostskiva:

Badge – Kill another fuzz.

Jag borde egentligen säga att alla som läser det här och behöver en närmare presentation av dem kan ta bort mig från sin vännerlista, men det skulle kunna bli lite mer tomt än jag önskar, och jag tycker faktiskt om några av er som antagligen inte har koll.
Det är svårt att beskriva det Badge gör utan att få med “Blues” och “ADHD” i beskrivningen, och faktiskt så är det nästan allt som behövs, det kan vara ett av Sveriges vassaste och ösigaste liveband, och det helt utan att studsa runt på scenen eller ha sig på andra sätt, här handlar det om ren jävla energi i musiken och utstrålning.
Vissa band får en att ställa frågan vad dom kan ha tänkas tagit för droger för att göra det dom gör, jag vill påstå att Badge är lite tvärt om, vilka mediciner är det dom låtit bli att ta? oavsett vilka så, fortsätt med att inte göra det.
Ordet blues skrämde bort dig sa du? då är det för att du inte förstår bättre, vi pratar inte om blues i formen långsamt och gnälligt, vi pratar om blues i betydelsen fullt jävla ös, med snärtiga pop-hooks som sätter sig som kardborrar på en fleecejacka, med manglande av de stackars instrumenten som skulle få de flesta metallmusiker att bli gröna av avund [fact].
Är man inte vaken efter att ha lyssnat igenom den här skivan på vettig volym så är man antagligen död.
Jag skulle kunna säga att det här är en av de bästa skivorna i min skivhylla, och… det är det.

En bonus som slog mig när jag lyssnade idag var något jag inte tänkt på tidigare, i de “lugnare” låtarna så påminner det bitvis rätt mycket om ett av mina svenska favoritband från nittiotalet, Stonecake, ett band som försvann alldeles för fort och fick alldeles för lite uppmärksamhet bortom sin hit.